Deckargenrens drag i Agatha Christies Och så var det bara en

Deckargenrens drag i Agatha Christies Och så var det bara en

Inledning

Deckargenren är en populär litterär genre som ofta handlar om brott, mysterier och en gåta som ska lösas. En av de mest kända deckarförfattarna är Agatha Christie. Hennes roman Och så var det bara en är ett tydligt exempel på en klassisk pusseldeckare.

Boken handlar om tio personer som blir inbjudna till Soldier Island. De känner inte varandra sedan tidigare, men alla har begått brott som de aldrig har straffats för. På ön dör personerna en efter en, och det står snart klart att någon av dem är mördaren.

Syftet med denna analys är att undersöka hur Och så var det bara en fungerar som deckare. Analysen kopplas till artiklar om deckargenren av Lindgärde och Bergman. Frågeställningen är: Hur kommer deckargenrens centrala kännetecken till uttryck i Agatha Christies roman, och hur kan dessa förstås i relation till de teoretiska beskrivningar av genren som presenteras i artiklarna?

Utredande del

Gåtans uppbyggnad

Ett viktigt kännetecken för pusseldeckaren är hur brottet och gåtan byggs upp steg för steg. I Christies roman sker detta genom att flera personer dör, en efter en. I början är det oklart om dödsfallen är olyckor eller mord, men efterhand blir mönstret tydligare.

Läsaren får tidigt små ledtrådar som visar att dödsfallen hör ihop. Ett tydligt exempel är när karaktärerna kopplar ihop de första dödsfallen med de försvunna tennsoldaterna:

“Anthony Marstons död – och så mrs Rogers! Och de försvunna tennsoldaterna på middagsbordet!” (s. 110).

Detta visar hur Christie planterar ledtrådar i handlingen. Enligt Bergman är detta typiskt för pusseldeckaren, där läsaren ska kunna följa ledtrådarna och själv försöka lösa gåtan.

Den slutna miljön

Miljön i romanen spelar också en stor roll. Soldier Island är en isolerad plats dit ingen kan ta sig, och därifrån ingen kan lämna ön. Detta är mycket vanligt i pusseldeckare. Den slutna miljön gör att mördaren måste finnas bland personerna på ön. Det skapar spänning och gör berättelsen mer logisk.

Enligt Lindgärde används miljön i deckare ofta för att skapa stämning och oro. På Soldier Island förstärks känslan av rädsla när ovädret gör det omöjligt att få hjälp från fastlandet.

Karaktärerna känner sig instängda, vilket leder till misstänksamhet och konflikter (Lindgärde, 2024).

Frånvaron av en traditionell detektiv

Romanen saknar en tydlig, klassisk detektivfigur. Det finns ingen person som leder hela utredningen från början till slut. I stället försöker flera personer förstå vad som händer, till exempel doktor Armstrong. Även domare Wargrave tar efterhand en ledande roll.

Enligt Bergman brukar pusseldeckare ofta ha en detektiv, men Christie bryter delvis mot detta. I stället får läsaren själv ta en mer aktiv roll. Läsaren har tillgång till samma information som karaktärerna och uppmuntras att dra egna slutsatser (Bergman, 2021).

Misstankar och falska spår

Misstankar och falska spår är viktiga delar av romanen. Christie gör så att läsarens misstankar hela tiden förändras. Ett exempel är när karaktärerna bestämmer sig för att hålla ihop för att skydda sig:

“Inte mig emot”, sa domare Wargrave. “Men kom ihåg att vi måste hålla ihop. I samma ögonblick som vi skiljs åt får mördaren sin chans.” (s. 148).

Trots detta fortsätter morden. Detta visar hur Christie lurar både karaktärerna och läsaren. Enligt Bergman är detta ett vanligt grepp i deckare, där falska lösningar används för att skapa spänning.

Persongalleriet

Persongalleriet i romanen är också typiskt för genren. Alla karaktärer är både misstänkta och möjliga offer. Ingen är helt oskyldig. Enligt Lindgärde är komplexa karaktärer ett kännetecken för moderna deckare, där gott och ont inte alltid är tydligt åtskilda (Lindgärde, 2024).

Domare Wargrave är det tydligaste exemplet på detta. Han framstår först som en klok och rättvis man, men visar sig senare vara mördaren. När han sitter uppklädd som domare blir detta extra tydligt:

“Domare Wargrave satt på den högryggade stolen i andra änden av rummet … klädd i purpurrött, med domarperuk på huvudet …” (s. 156).

Här symboliserar klädseln hans syn på sig själv som den som skipar rättvisa.

Moraliska frågor

Romanen tar även upp moraliska frågor. Alla personer på ön har begått brott som lagen inte har kunnat straffa. Wargrave anser därför att han har rätt att döda dem. Enligt Lindgärde ställer deckare ofta frågor om rättvisa och moral, vilket Christie tydligt gör i denna roman (Lindgärde, 2024).

Jämförelse och avslutning

Sammanfattningsvis visar analysen att Och så var det bara en följer många av deckargenrens typiska drag. Romanen har en sluten miljö, en tydlig gåta, ledtrådar, misstankar och ett begränsat antal karaktärer där alla är misstänkta.

Samtidigt utvecklar Christie genren genom att sakna en traditionell detektiv och genom att avslöja lösningen först i efterhand. Kopplat till Lindgärdes och Bergmans teorier är romanen ett tydligt exempel på en pusseldeckare som kombinerar spänning, logik och moraliska frågor. Därmed besvaras frågeställningen.

Källförteckning

Christie, A. (1939). Och så var det bara en. Stockholm: Bonniers.

Lindgärde, K. (2024, 5 juli). Vart är den svenska deckaren på väg? Litteraturvetaren ger svar. https://drive.google.com/file/d/1neHPu3BBjwF0aLr8aHbMSrB9r-zBAT2B/view

Bergman, K. (2021, 16 mars). Deckargenrens regler – då och nu. https://drive.google.com/file/d/1s61Yjy3Pno15zehvzr2r67dSQp2zyCQP/view