Etiska dilemman kring transpersoner i idrott: Rättvisa kontra inkludering

Etiska perspektiv på transpersoner i idrott

Att få vara en del av något större – en gemenskap, ett lag eller ett samhälle – är ett grundläggande mänskligt behov. Idrott handlar inte bara om prestation, utan också om samhörighet, identitet och inkludering. I ett samhälle som bygger på etisk universalism (alla människor ska behandlas lika) borde alla behandlas lika, oavsett könsidentitet.

Utifrån ett dygdetiskt perspektiv är det också viktigt att vi som samhällsmedborgare strävar efter att vara goda människor – visa mod, medmänsklighet, empati och respekt för andra. Att stå upp för transpersoners rätt att delta i idrotten skulle därmed kunna ses som altruistiskt – alltså en handling som sätter andras bästa framför sitt eget. Samtidigt handlar detta om värderingar: olika synsätt på vad som är rätt och fel, vad som är rättvist eller orättvist. När olika värderingar krockar uppstår etiska dilemman.

Biologiska förutsättningar och tävlingsrättvisa

Många menar att främst transkvinnor, alltså personer som är födda med manligt biologiskt kön men identifierar sig som kvinnor, kan ha en biologisk fördel om de tävlar mot cis-kvinnor. Efter genomgången manlig pubertet utvecklas kroppen med mer muskelmassa, större lungkapacitet och annan benstruktur – fördelar som inte helt försvinner vid könsbekräftande behandling. Det kan göra tävlingen orättvis, särskilt i sporter där fysisk styrka eller snabbhet spelar stor roll. Det klassiska exemplet är Leah Thomas, en transkvinna inom simning som vann mot cis-kvinnor, vilket väckte stor debatt och frustration inom kvinnlig idrott.

Etiska ramverk: Pliktetik och konsekvensetik

Enligt pliktetiken (Kant) handlar det om att följa rättvisa regler och att vi har en moralisk plikt att se till att alla tävlar under lika villkor. Pliktetiken skulle säga att det inte är rätt att transkvinnor ska kunna delta i kvinnliga sporter om deras biologiska fördelar kvarstår, eftersom det bryter mot plikten att säkerställa rättvisa för alla.

Samtidigt finns det motargument:

• Genetisk variation: Det påpekas ofta att genetisk variation alltid funnits inom idrotten – vissa människor har långa ben, andra har snabb ämnesomsättning eller ovanlig uthållighet.
• Pubertetsaspekten: Ett vanligt för-argument är att om könsövergången sker innan puberteten, så blir de hormonella skillnaderna mindre.

Konsekvenser och jämställdhet

Från ett konsekvensetiskt perspektiv (utilitarism) handlar det om att väga fördelarna mot nackdelarna. Om man tillåter transpersoner att tävla utan regler för könsövergången, kan man riskera att skapa orättvisa för cis-kvinnor, vilket leder till att de förlorar chanser att vinna priser, stipendier och karriärmöjligheter.

Ett annat viktigt perspektiv är att detta problem framför allt drabbar kvinnliga idrottare. Transkvinnor som tävlar i kvinnliga grenar har visat sig ha större fördelar än transmän i manliga grenar. På så sätt blir detta en jämställdhetsfråga, där cis-kvinnor riskerar att förlora platser, medaljer och stipendier, trots att de tränat hårt.

Framtidens lösningar

Samtidigt måste man fråga sig: är idrott verkligen rättvis från början? Den som är bäst vinner – inte nödvändigtvis den som jobbat hårdast. Är det verkligen en fråga om rättvisa – eller om rädsla för förändring?

Jag landar i att jag inte tycker att transpersoner ska få delta i cis-sportgrenar i dagsläget. Det handlar inte om att vara emot inkludering, utan om att dagens system inte klarar av att kombinera rättvisa med inkludering på ett fungerande sätt – ännu.

Jag tror däremot att det finns lösningar. Kanske i form av öppna klasser, vetenskapligt baserade regler eller bättre indelningar efter fysisk kapacitet. Om vi lyckas utveckla sådana system, tror jag att detta dilemma en dag inte längre kommer behöva vara ett dilemma.