Makt, kön och kärlek i Söderberg, Strindberg och Duras

Maktens närvaro i kärleken

I de tre verken framträder kärleken sällan som ett möte mellan jämbördiga. Snarare blir den en arena där makt förhandlas, förskjuts och ibland obarmhärtigt fastställs. Kärleken skildras inte som en fristad från samhällets ordningar, utan som en plats där dessa ordningar blir särskilt tydliga. Maria Jansson framhåller att makt inte enbart manifesteras i synliga strukturer, utan också genomsyrar vardagliga relationer och därigenom formar individens möjligheter att handla och välja (Jansson, Politik, makt och kön, s. 14–15).

Litteraturen har länge gett röst åt sådant som i samtiden varit svårt att formulera öppet. I skildringar av kärlek och relationer blottläggs ofta samhällets oskrivna regler – de normer som styr vem som får välja, vem som måste vänta och vem som förväntas anpassa sig. Särskilt frågor om kön och makt återkommer som underliggande krafter, där individens känslor ställs mot sociala förväntningar.

I Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912), August Strindbergs Fröken Julie (1888) och Marguerite Duras Älskaren (1984) står kärleksrelationer i centrum, men dessa relationer präglas av tydliga maktobalanser. Kvinnors och mäns handlingsutrymme formas av könsnormer, klass och ekonomi, vilket påverkar vilka val som framstår som möjliga. Syftet med detta PM är att undersöka hur könsnormer och maktfördelning påverkar karaktärernas val och relationer i dessa tre verk, samt vad detta säger om samhällets regler och förväntningar på kvinnor och män.

I Den allvarsamma leken är maktobalansen mellan Lydia och Arvid lågmäld men genomgripande. Arvid förhåller sig till kärleken med en rörlighet som Lydia aldrig tillåts. Hans egen formulering, att han inte kan älska men kan utföra kärlekens gester och pantomimer (Söderberg, 1912, s. 105), vittnar om ett förhållningssätt där känslan kan hållas på avstånd. Lydia saknar denna frihet. Hennes liv formas av äktenskapets krav och av en kvinnlig roll där konsekvenserna alltid blir mer definitiva. När hon konstaterar att hon inte har samma rättigheter som Arvid, att hon inte kan handla såsom han gör (Söderberg, 1912, s. 183), blottläggs en könsnorm som gör kärleken till ett riskfyllt projekt för kvinnan, men ett prövande experiment för mannen. Annika Bennsten beskriver hur Lydia därigenom snarare ägs av sin roll än av sina egna känslor (Bennsten, Vem äger Lydia?, s. 27).

I Fröken Julie antar maktens spel en mer våldsam och skoningslös form. Julie och Jean drömmer om ett liv bortom grevens hus, ett liv där klass och rang för ett ögonblick tycks upplösta. När Julie säger att de denna afton är glada människor som lägger bort all rang (Strindberg, 1888, s. 19), artikulerar hon en önskan om jämlikhet som dock aldrig får fäste i verkligheten. Jean behärskar språkets och framtidsplanernas makt, medan Julie rör sig i ett tillstånd av affekt och osäkerhet. När grevens återkomst sätter punkt för deras planer upplöses illusionen, och Julies makt visar sig ha varit tillfällig och skenbar. Trots sin sociala börd saknar hon ett livsutrymme bortom normbrottet, och hennes undergång framstår som samhällets enda tänkbara svar på en kvinna som vägrat stanna på sin plats.

I Älskaren är makten mer förskjuten och svårfångad, men inte mindre närvarande. Redan i berättelsens inledning markeras en känsla av förutbestämdhet, av ett liv där gränserna dragits tidigt. När berättarjaget konstaterar att det redan var för sent vid arton års ålder (Duras, 1984, s. 13), etableras en erfarenhet av att tiden och kroppen redan formats av omständigheter bortom den egna viljan. Flickans relation till mannen präglas av ekonomiskt beroende och social ojämlikhet, men också av en skarp medvetenhet om hur hon anpassar sig till andras blickar. Hon kan bli allt det som förväntas av henne, vacker, söt, formbar (Duras, 1984, s. 27). När hon stiger in i den svarta bilen bryter hon slutgiltigt med sin familj och med den flicka hon varit. Hädanefter är hon placerad i en relation där hon befinner sig där hon måste vara, där hon blivit ställd (Duras, 1984, s. 45). Kärleken framträder inte som ett val, utan som ett tillstånd hon glider in i, styrd av omständigheter snarare än av fri vilja.

Könsnormer och begränsade livsval

Könsnormerna i verken avgör inte enbart relationernas karaktär, utan även vilka framtider som överhuvudtaget framstår som möjliga. Ulrika Dahl beskriver hur föreställningar om femininitet och maskulinitet skapar olika handlingsutrymmen för kvinnor och män, där kvinnans val oftare blir föremål för kontroll och sanktion (Dahl, Kön och genus, s. 19).

Lydia i Den allvarsamma leken lever med en ständig medvetenhet om omgivningens blick. Hennes ansvar är inte bara personligt utan socialt, medan Arvid tillåts ompröva sina känslor och till och med förlora dem. När Lydia senare konstaterar sin oförståelse inför den kärlek hon en gång burit (Söderberg, 1912, s. 292), framträder detta inte som en fri omtolkning av det förflutna, utan som ett uttryck för förlust och resignation – ett privilegium av distans som hon egentligen aldrig tillåts fullt ut. Markels uttalande om att kvinnor numera söker män och skyr inga medel (Söderberg, 1912, s. 97) visar hur kvinnlig handlingskraft misstänkliggörs och görs till ett moraliskt problem.

I Fröken Julie får normbrottet oåterkalleliga konsekvenser. När Julie planerar att lämna grevens hus förlorar hon inte bara sin titel, utan sin sociala existens. Kristin fungerar som normernas väktare, medan grevens närvaro återställer ordningen. Jean kan fortsätta drömma om framtiden, men för Julie finns ingen väg tillbaka. Samhället tillåter ingen försoning för den kvinna som brutit mot både könets och klassens regler.

I Älskaren är normerna mer förskjutna men inte upplösta. Flickans relation med mannen väcker misstänksamhet och skam, och moderns reaktion antyder att flickan blivit något som måste stötas ut för att inte förorena hemmet (Duras, 1984, s. 67). När mannen bekänner sin kärlek svarar hon att hon hellre hade önskat att han inte älskade henne (Duras, 1984, s. 46), vilket vittnar om en erfarenhet där kärleken inte innebär trygghet utan tyngd. Mannens erbarmliga kärlek och hans förvissning om att hon kommer att bedra honom (Duras, 1984, s. 47, 51) speglar hur flickan redan skrivits in i en berättelse om skuld och opålitlighet.

De tre verken vittnar, trots sina skilda tider och miljöer, om samma grundläggande erfarenhet. Kärleken framträder inte som ett frirum bortom samhället, utan som en plats där samhällets regler blir särskilt kännbara. Kvinnliga gestalter rör sig inom snäva ramar där varje val får långtgående konsekvenser, medan manliga gestalter ges större möjlighet att pröva, ångra och omdefiniera sina liv.

I Den allvarsamma leken binds kärleken till plikt och förlust, i Fröken Julie till undergång och uteslutning, och i Älskaren till ett stillsamt men obevekligt beroende. Även när makten tycks skifta, när flickan i Älskaren upplever ett emotionellt övertag eller när Julie för ett ögonblick tror sig stå över Jean, återställs ordningen till slut. Maktens strukturer visar sig vara seglivade, och könets betydelse svår att undkomma.

Litteraturen ger därmed röst åt det som ofta varit svårt att uttala öppet. Genom dessa kärleksskildringar synliggörs de oskrivna regler som styr vem som får välja, vem som måste vänta och vem som tvingas bära konsekvenserna. I mötet mellan känsla och samhälle formas individens liv, och kärleken framstår inte som fri, utan som villkorad. Så visar verken att makt och kön inte bara omger kärleken, utan i hög grad utgör dess förutsättning.

Källförteckning

Bennsten, Annika. Vem äger Lydia?

Dahl, Ulrika. Kön och genus.

Duras, Marguerite. Älskaren. 1984.

Jansson, Maria. Politik, makt och kön.

Söderberg, Hjalmar. Den allvarsamma leken. 1912.

Strindberg, August. Fröken Julie. 1888.